Stroll against memorylane

Ngåon skriver att "nått som kan vara jävligt störande är förmågan att höra ljud tusen gånger starkare under en ångestattack".

Och det är som om någonting klickar till i mig. Minnesbilder från en barndom i Alvesta, en villa på Droskvägen, ett 80-tals kök, kväll ute och stolar av mörkrött trä - och jag uppflugen i min mammas knä, paniskt skakande för att LJUDET ÄR TUSEN GÅNGER STARKARE!

Och min mor som klappar mitt hår och vaggar mig lätt och viskar "vad är det Markus. Hur är det. Du gör mig rädd, gubben. Tala med mig."

Och jag kan inte förklara. Jag kan inte säga någonting. Bara gny. För det är en tystnad som när locket slås för örat och allt man hör är ett statiskt pip - men samtidigt finns där en tyst kalabalik, ett oväsen som dränker mig, rinner över mig, i mig, river min hud.

Och varje ord min mor yttrar är som hammarslag mot min skälvande tioåriga själ.

"LJUDET ÄR TUSEN GÅNGER STARKARE!"

Och hon vaggar mig och kramar mig och pussar mig på pannan. Men jag är otröstlig.

Det kryper i mig. Det kryper i mig när jag tänker på det.

Ångestattack. Vid tio års ålder.

Det är så ett liv ska börja.